Filosofi A
Våren 2008
Charlotte Ericsson
Therese Högberg
SP2b
– Vad vet jag egentligen?
(Jag förstår om ingen orkar läsa detta. It´s up to you!)
Jag kommer under den här analysen att gå in mycket på vårt medvetande, vad jag egentligen kan vara säker på, om jag nu kan vara säker på någonting? Dessa olika frågeställningar ska jag diskutera så gott jag kan med inspiration från Thomas Nagel, och hans bok ”Vad är meningen med alltihop?”. Han har flera intressanta teorier om, ”vad vi egentligen kan veta”, och jag ska försöka att bearbeta dem så bra som möjligt. Jag vill också vara väldigt specifik och kommer därför inrikta mig på vad jag egentligen kan veta om mitt eget medvetande och inte om andras.
Tänk om det faktiskt är så att jag i själva verket fick mitt minne för en minut sedan eller till och med nu? Hur vet jag att jag inte började existera just nu i detta ögonblick komplett med mitt minne, mina tankar och idéer. Jag kanske precis har programmerats med all information som för mig är mitt förflutna. Vad är det då som får mig att ställa den här frågan? Jo, om vi egentligen inte kan vara säkra på att världen utanför vårt medvetande existerar, hur kan vi då vara säkra på att vi existerade före nuet?
Det enda jag egentligen kan vara säker på är att mitt medvetande existerar här och nu. Jag kan inte veta att min kropp existerar eller att mitt medvetande existerade igår. Det enda jag kan vara säker på att jag existerar här och nu, säger Thomas Nagel. Hur kommer sig då detta? Hur kan jag vara så säker på det? Ja, säker kan jag egentligen aldrig vara. Även om jag har tydliga grunder för just min teori kan ju grunderna till min teori vara felaktiga. Dock kan man se på det såhär: Vad jag än tror så grundar det sig på mina upplevelser, tankar, känslor och sinnesintryck. Om jag till exempel tror mig veta att flaskan jag håller i är brun och hård så grundar det sig direkt på mina sinnesintryck och mina tidigare upplevelser, då jag lärde mig vilken färg som hette brun och att det är så det känns när någonting är hårt osv. All min kunskap om den yttre världen så som den inre grundar sig alltså på dessa fyra ”faktorer”, vilka jag också skulle kunna kalla för mitt medvetande. Mitt medvetande är det enda jag har omedelbar tillgång till, vilket är därför det mer eller mindre kan bevisas. Det vill säga mitt medvetande just nu i detta nu. Inte vad jag tror var mitt medvetande igår. I vår vanliga vardag brukar vi dock inte gå runt och tvivla på existensen av våra händer till exempel. Vi tror oss vara medvetna om dem direkt. Därför är det extra intressant när man väl får tid att tänka efter. Det är ju först då man kan komma närmare sanningen. Då man inte antar att allt som sägs måste vara sant.
Men tänk om. Tänk om jag absolut inte kan lita på att mitt medvetande finns heller. Det kan faktiskt lika gärna vara så att jag lever i en illusion eller en dröm, så som Nagel nämner i hans bok. En dröm som är precis så som den jag drömmer om natten då jag ligger och sover i min sköna säng. Den enda skillnaden är att jag inte kan vakna upp ur drömmen och att istället för min sköna säng finns ingenting. Ingenting alls att vakna upp till. Om det här verkligen var den sanna versionen av vårat så kallade liv. Kan jag då bevisa den? Nej jag tror faktiskt inte det, för om detta nu är en illusion så finns jag ju egentligen inte alls. Då är jag ju inte verklig. Inte heller den här filosofianalysen. Inte heller du. Om ingenting existerar förutom i själva verket illusionen borde den inte kunna bevisas. Varje belägg jag lägger fram, varje slags bevis jag får fram skulle bara vara en del av drömmen. Jag kanske försökte bevisa min existens genom att nypa mig i armen. ”Det kändes faktiskt”. Är detta ett bevis då? Nej, det är bara något ytterligare som finns med i drömmen. Därför kan jag tycka att det vore lättare för mig att välja en teori där jag faktiskt existerar, för min egen skull. Om jag skulle gå runt hela livet och tro att jag levde i en illusion skulle ingenting heller spela någon roll för mig. Det skulle ju inte spela någon roll vad jag gjorde eftersom det egentligen aldrig skulle hända.
Om det istället är så att vi i själva verket existerar då? Både kroppsligen och själsligen, men också att yttervärlden existerar, så som våra forskare säger sig veta att den gör. Ja, men hur kan de egentligen bevisa detta då? Problemet här är att de faktiskt inte kan det. Som jag nämnde i början av den här analysen så grundar sig allt vi tror på, på vårt medvetande. Vi kan egentligen inte bevisa någonting utom vårt medvetande. På något sätt blir människors försök att bevisa yttervärlden bara argumentationer runt i cirklar. Detta är ett citat från boken: ”Om du försöker bevisa trovärdigheten hos dina intryck genom att hänvisa till dina intryck, då argumenterar du i en cirkel som inte kommer att föra dig någonstans” Och vad vill han säga med detta då? Jo, att alla möjliga bevis du försöker frambringa i själva verket grundar sig på dina sinnesintryck. Du hävdar att du vet att bordet existerar för att du ser det och för att ljuset reflekterar avbilden till dina ögon. Dessutom känner du på bordet och konstaterar ännu en gång att det verkligen existerar. Alla dessa belägg du nu lagt fram grundar sig på dina sinnesintryck, vilket inte bevisar någonting annat än existensen av ditt medvetande. Om vi nu utgår från att vi inte lever i en dröm eller illusion.
Jag skulle vilja gå tillbaka till min inledning. Den första frågan jag egentligen ställde mig själv var, tänk om jag i själva verket fick mitt minne för en minut sedan eller till och med nu? Det är en mycket intressant fråga som jag är säker på att inte alla har tänkt över. Ja, för vem skulle egentligen ens komma på tanken? Jag tycker dock inte att man kan idiotförklara den teorin på en gång bara för att den verkar orimlig i den vetenskapliga värld vi faktiskt lever i idag. Om vi istället kunde försöka bevisa denna teori på något sätt kanske fler folk skulle kunna ta den till sig. Visst, men hur skulle man egentligen kunna bevisa en sådan sak? Enligt Thomas Nagel är det nästan svårare att bevisa motsatsen. Det är självklart svårt att bevisa att den teorin är sann också, om inte näst intill omöjlig. Det jag menar är bara att i och med att mycket är svårt att bevisa öppnar det också fler möjligheter för oss. Vi blir inte lika låsta på en teori, och jag anser att livet på en gång blir mer spännande också. Om vi då går över till det jag hittade i boken kring denna typ av tänkande så skriver han såhär: ”De enda beläggen för att du inte skulle ha kunnat börja existera för ett par minuter sedan grundar sig på trosföreställningar om hur människor och deras minnen kommer till. Trosföreställningar som i sin tur vilar på föreställningar om vad som hänt i det förflutna. Men att stödja sig på dessa trosföreställningar för att bevisa att du existerade i det förflutna skulle än en gång vara att argumentera i en cirkel” Han har faktiskt väldigt rätt i det han skriver. Jag finner det väldigt svårt eller näst in till omöjligt att bevisa överhuvudtaget någonting alls. I alla fall till 100 %. Detta gör, som jag tidigare sa, att vi får många fler alternativ. Allt är egentligen möjligt, och det är faktiskt svårare att motbevisa en teori, i mina ögon, än att förklara den möjlig.
Vad tror jag då? Vad har jag kommit fram till genom den här analysen? Jo, som jag sa tidigare finner jag det svårt att riktigt fastna för en teori mer än en annan på grund av att jag egentligen har en väldigt stor valmöjlighet. Förmodligen mycket större än många andra människor. Detta eftersom att inte alla människor möjligtvis har läst böcker om vår existens eller medvetande och för att alla människor inte är lika filosofiska. Många människor nöjer sig bara med att det är som det är. Även om jag ser fler möjligheter är det ju i slutändan lättare för mig att utgå från att vi existerar för att jag ska kunna leva mitt liv till fullo. Om det nu är en illusion eller dröm vi ”lever” i, spelar ju egentligen ingen roll för mig eftersom jag ändå uppfattar den som verklig. Om jag började existera för en minut sedan spelar heller ingen roll. Vad kan jag egentligen göra åt det? Ingenting. Så nej, det enklaste och bästa alternativet för mig är faktiskt att bara utgå från att vår värld är verklig. Sen om fallet inte är så spelar ingen roll. För på detta sätt får jag ändå ut mest av mitt liv, på det sättet att jag inte behöver gå omkring att beklaga mig varje dag över att jag inte existerar och på att vad jag än gör spelar det ingen roll. Nej, ett sådant liv tror jag inte någon vill leva. Jag vill bara poängtera att jag inte anser att den här analysen var obetydlig just eftersom jag ändå väljer att hålla mig till det ”vanliga” antagandet om att vi alla existerar liksom vår omvärld. Nej, tvärt om så tycker jag att det är viktigt för alla människor att få en bredare syn på livet, även om de väljer att hålla sig till det ”normala” så som jag.
