Jag heter Therese.

Nu är allt förberett. Förrätten står i kylskåpet, varmrätten är i ugnen och efterrätten fixar vi till efter maten. Om en kvart kommer Lisa hit och då är det dax för henne att få sin över en månad sena 23-årspresent – en kväll tillsammans med mig och Stina. Ni kan ju bara tänka er hur glad hon kommer att bli!

Det händer mycket i mitt liv här i Kalmar (på både gott och ont) men jag gillar det! Det är härligt med lite tempo och händelserika dagar, och med lite fritid blir det ännu skönare med en ledig myskväll. Anna har åkt söderut och Lisa dansar aset av sig till Swingfly och Malcom B på Palace, så jag har myst ner mig i soffan framför På spåret. Om några minuter är det dags för Skavlan och jag har en virkning, en cheesecake och varma filtar som sällskap – I'm loving it!

 

Kandidatuppsats-strul som inte löser sig åt det ena eller andra håller för tillfället, en ny kurs i "Projektproduktion och mediekonceptutveckling", försiktig uppstart av "TV-projektet", spanskakurs som sätter igång om några veckor och en kör som jag gärna vill fortsätta i. Behöver jag säga mer?

 

Trots detta kan jag ändå säga att jag mår bra. Jag är glad, jag är lycklig. Men visst skulle det vara väldigt skönt om den här ständigt skavande pusselbiten kandidatuppsats kunde falla på plats!

Nu är jag hemma i Kumla för andra gången, och i dag ska jag till Gunnarskog och träffa farmor, resten av den värmländska släkten OCH Adam (som jag inte har träffat på mer än 10 veckor nu. Så det ska bli kul! 

 

Förra fredagen landade vi tidigt, tidigt på ett kallt Arlanda och efter det firade jag en försenad jul tillsammans med familjen och släkten. På måndagen åkte jag tillbaka till Kalmar för opponering och fix med uppsatsen och nu är jag alltså tillbaka i Kumla i gen. Dåligt med uppdatering på bloggen, men det finns en anledning till det. Jag har haft andra saker att tänka på, det kan man verkligen säga. Uppsatsen. Problem. Studierektor. Handledare. Examinator. Problem helt enkelt. Vi försöker komma fram till en lösning nu (och antagligen kommer det inte gå att lösa) men det är väntan som är det jobbiga.

 

Ursäkta för min väldigt förrvirrade och difusa redogörelse av "the big problem", som vi kan kalla det eller "problemet som inte får nämnas vid namn", men jag orkar inte ta det nu. I dag ska vara en bra dag! Om 1 timme går tåget mot Arvika och sen får jag träffa Adam!

 

Nu har vi PRECIS kommit tillbaka från tre dagars bilåkning i Masai Mara. Vi har sett många fina djur, levt ute i buschen (men en väldigt fin busch) och har somnat till lejonens rytande och ljudet av krododilernas plaskande i floden utanför.

 

Det första vi gjorde när vi kom till hotellet i Nairobi (och äntligen fick internet igen) var att skicka in kandidatuppsatsen. Och vad skönt det känns! Visst, vi är inte helt klara. Vi är inte godkända av en examinator och vi har fortfarande opponeringen framför oss – men vi har i alla fall lämnat den ifrån oss för ett litet tag. Det ska vi fira med att gå ut och äta och kanske se någon film på bio i kväll. 

 

 

Sedan vi lämnade Bahir Dar, för ungefär en och en halv vecka sedan, har det hänt mycket. Vi har spenderat några dagar i Etiopiens huvudstad Addis Ababa och vi har hunnit åka till Kenya för att fira nyår. I morgon kväll lämnar vi Mombasa (där vi nu har varit i nästan fem dagar) för att ta en nattbuss till Nairobi och ge oss ut i savannen för safari. Spännande!

 

Sen har jag och Stina kollat igenom de blogginlägg som har diktats ihop under de senaste månaderna, och insett att det låter som att vi har levt lyxliv heeela tiden. Vilket vi inte har. Vi har inte haft det dåligt, inte alls, men vi har inte gått på spa och legat vid poolen varje dag. Vi har skrivit en uppsats på ungefär 70 sidor och vi har levt vardagsliv i Bahir Dar, Etiopien – och det har varit häftigt! Anledningen till att blogginläggen mer och mer har handlat om spa- och poolbesök har varit att det har blivit det exotiska. Det som har kännts spännande att skriva om. Efter ett tag har man blivit insocialiserad i samhället, och kulturerna som finns i det, och det känns inte längre konstigt att människor bor i lerhus och skjul, eller att barn springer efter en, drar i kläderna, och skriker "money".

Jag har många härliga bilder från vår tid i Bahir Dar, men eftersom internet är väääldigt långsamt här så kan jag bara bjuda på en bild. Här utför jag en coffee ceremoni i amharisk traditionell klänning (om jag inte har fel). Vi blev hembjudna till den sprudlande kvinnan och läraren Haimanot på kaffe och trevligt sällskap. Jag hade gärna lagt upp en bild på henne också, men internet krånglar. Det får bli en annan gång!