Jag heter Therese.

Therese hade just fått en fisk på kroken. I fem minuter slet hon som en oxe mot den fem kilo tunga rödingen. Fem minuters kamp som slutade med att fisken dinglade i linan, en tillfredsställande halvmeter över vattenytan. Therese torkade svetten ur pannan och sade "Ugga-blobb aramispizza zoom". Aldrig förr hade hon känt sig så mäktig. Precis i det ögonblicket, då Therese kände sig som mäktigast, sprang Adam förbi med en nagelsax och klippte av linan med en irriterande, hoppande rörelse. "Vad i Stefan Holms namn håller du på med?", skrek Therese i både ilska och förvirring. "Det där var ju min firre! Nu är det du som hoppar i vattnet och hämtar den åt mig!" Adam tittade i kors. Två vinröda helikoptrar kom flytandes på babord sida. I helikoptrarna satt två felutbildade piloter. De vinkade. På radion varnade man för förvirrande och fysiskt omöjliga vändningar i texten. Adam tycktes vara road av detta, men varför är en fråga som vi aldrig kommer få svar på. Eventuellt kan det ha och göra med att maktkänslan i att själv bestämma framtiden gör en hungrig. Vad som är roligt med att vara hungrig är dock en fråga som måste diskuteras av en hel samhällsklass under en längre period. Delvis för att de skulle (rent hypotetiskt) kunna komma på ett vettigt svar, men mest för att uppehålla dem, likt ett dagis som uppehåller barnen medans man jobbar. Under denna period skulle tidigare nämnd röding simma motströms elva gånger, och Adam skulle titta så mycket i kors att folk skulle glömma att han faktiskt tittade i kors, och börja tro att det var så han alltid sett ut. En välplacerad styckesindelning skulle nog vara det politiskt korrekta att ta till bruk nu, men en styckesindelning ger läsaren en möjlighet att ta en paus och reflektera över om man vill fortsätta läsa eller inte, och jag tänker inte låta någon bara läsa halva texten.

//Adam Pärsson, 13 april 2009