Inte för att skryta men...
Jag har faktiskt joggat mer än sju kilometer idag. Jag, Therese Anna Margaretha Högberg, som inte klarar av mer än en tio minuter lång joggingtur utan att kollapsa av fysisk och psykisk utmattning. Skillnaden var att jag i dag hade pappa bredvid mig. Jag kunde ju inte ge upp. Ge pappa den tillfredställelsen? Nej, aldrig i livet! Det var bara att fortsätta.
40 minuter, och några liter mjölksyra, senare hade vi äntligen kommit tillbaka till det välbenta grå-vita huset. Jag var fruktansvärt nära att spy och i det närmaste släpade mig över tröskeln och in i värmen. Det här var ögonblicket då pappa valde att säga: - Är det okej om jag tar en runda till? Jag brukar försöka springa ungefär en timme i alla fall.
Fail.
Och så vill jag tillägga att joggingrundan ägde rum i ett vinterlandskap med snöblandat regn och kall vind.
