Blue Nile Falls
I dag tog jag och Stina bussen till de beryktade "Blue Nile Falls", som numera knappt existerar eftersom de avleder vattnet i blå nilen till ett vattenkraftverk. Men vi kände att vi ville åka dit ändå, vi bor ju bara en timme bort. Efter en skumpig, svettig och trång bussresa var vi framme. Vi letade rätt på en guide, betalade inträde och sedan började den drygt 2 timmar långa vandringen under den heta etiopiska solen.
Vi började vandringen med att bunkra upp med sockerrör – etiopiskt godis.
Vi gick över en bro och vilade lite i skuggan av ett träd, då tog guiden ett kort på oss.
Snygga brudar.
Det fanns många barn överallt. Alla vad bra på engelska och ville hälsa på oss och sälja saker till oss.
Eller ja, alla ville ju sälja saker till de vita tjejerna. Även deras föräldrar.
Och så kom vi fram till de beryktade vattenfallen – det var ju inte direkt någon imponerande syn. Guiden såg besvikelsen i våra ögon och erbjöd oss att ta en längre tur, förbi en fors. Om vi väntade lite längre kanske det skulle komma mer vatten, berättade han.
Vid forsen fanns kvinnor som tvättade kläder och män som badade nakna. Men jag tog inga bilder på de nakna männen.
Stenarna i forsen var hala, så vi fick hjälp av några trevliga killar att ta oss över. Stina var nöjd!
Och så kom vi tillbaka till vattenfallen. Den snälla guiden hade rätt – vattnet kom – och ni kan ju gissa hur glada vi blev!
På vägen tillbaka till bussen hittade vi Khat, en etiopisk tobakliknande växt. Vi tog några blad som färd-snacks.
Och så gick vi igenom en liten by med väldigt glada barn. Alla villa vara med på kort och röra på den vita, blonda tjejen med kameran. Det var kul till en början, men lite småjobbigt när de hade blivit mer än 10 och även de stora barnen började omringa mig.
