Jag heter Therese.

Ja, vi smälter ju inte in direkt jag och Stina. Det hade nog inte spelat någon roll om vi hade haft en riktig dunderbränna, vi hade fortfarande varit vitingarna. Och det är okej. Men ibland blir det bara lite för mycket. Ibland blir man trött på att aldrig kunna smälta in, att aldrig få vara privat. Jag känner mig som en superkändis som alla vill hälsa på hela tiden, som man kan fnittra åt och som man får stirra på.

 

I dag tänkte vi ta en promenad för en gångs skull (det blir mest bajajs i den här staden på grund av värmen). Men ja, vi börjar gå. De första meterna går bra, men efter ungefär sju steg hänger den första personen på oss. Efter ett tag lyckas vi skaka av oss honom men fler kommer. Folk ropar ferengi (viting/invandrare) och ALLA ska hälsa hela tiden! När vi tagit oss över Nilen och svängt av på en väg åt vänster inser vi att vi har en skara barn (kanske 10 stycken) som går efter oss och fnittrar. Mister! Ropar de. Money!