Jag heter Therese.

I kväll tog vi cyklarna mot kvarnholmen för att avnjuta lite biofilm, jag, filip, anna och filip. Hypnotisören stod på menyn, och om jag hade varit lite jobbigt check nu hade jag skrivit någon slags ordvits på filmtiteln här, liknande "vi blev som hypnotiserade", men det tänker jag inte göra. Jag är bättre än så. 

Filmen var bra. Tror jag. Jag läste boken i somras och har den fortfarande relativt färsk i minnet. Den gjorde ett väldigt starkt intryck på mig, så det var inte med några låga krav jag sjönk ner i biostolen denna afton. Jag har svårt att objektivt bedöma filmen eftersom mina åsikter färgas kraftigt av mina uppfattningar om boken, men jag ger det ett försök.

 

Skådespelarinsatserna var riktigt bra! Persbrandt överaskade positivt, Tobias Zilliacus (Joona Linna) gjorde också ett bra jobb, men den som gjorde starkast intryck på mig var Lena Olin. Hon spelade så bra och förmedlade känslor så skickligt att hon till och med fick Anna att börja gråta. Och Anna är inte ens gråtaren i vårt hushåll (it's Lisa). 
Någonting annat jag reagerade positivt på var de snygga bilderna, så fint filmat. Ibland kom jag på mig själv med att inte ha någon aning om vad som faktiskt utspelade sig på bioduken. Jag hade fullt fokus på utsnitt och snygga bilder i motljus.

Men vad är det då som gör att jag inte riktigt gillar filmen? Jo, att jag läste boken för bara två månader sedan gör att jag sitter och irriterar mig på ändringar i berättelsen och innehållet. Boken är väldigt lång, har flera parallella storys och är kanske lite komplicerad i bland. Och visst, det är kanske svårt att filmatisera handlingen så som den är i boken, men det är ändå synd. Jag tyckte inte att filmen gjorde boken rättvisa, så enkelt är det. Men om jag ska bedöma den för vad den är, en film som inte kan pågå i fem timmar, tycker jag ändå att de gjorde ett bra jobb. Det var en bra film, och jag är övertygad om att jag hade gillat den skarpt om jag inte hade läst boken innan.