Jag heter Therese.

 

I dag har vi genomfört den första av två fokusgruppsintervjuer, det gick bra! Tror vi. Och i morgon bitti, klockan 10, är vi hembjudna till Tigist för någon slags mat. Tror vi. Hon är den enda journalistikläraren på universitetet i Bahir Dar och väldigt trevlig!
Senare på kvällen ska vi hem till Benita och Yngve för adventsmys med adventsljusstakar, ugnspannkaka och saffransbullar. Där ska vi sova över, i deras gästrum, och dagen efter åker vi bil till Gondar för lite sight seeing. Det ska bli kul att se lite andra platser i Etiopien!

 

Nu ska jag transkribera lite mer intervjuer, men snart är det dags för mig och Stina att krypa in i vårt tält av myggnät och kolla på ett eller två avsnitt av vänner, as usual.

I morgon är det första december (då börjar julkalendern), på söndag är det första advent och om en vecka är det min födelsedag. Det kan man inte tro när man går ut genom dörren och det är ca 25 grader varmt och inte den minsta antydan till snö.

 

I dag ska vi i alla fall göra den första gruppintervjun. Tjejerna är först ut, och vi har laddat upp med svensk godis och små presenter till studenterna som tack för hjälpen. 

 

I dag har vi inte gjort så mycket. Vi stannade hemma på förmiddagen och skrev lite begreppsdefinitioner och referenslistor efter frukost. Sedan tog vi en bil till "down town", åt lite pizza, shoppade lite snacks på "family's choice", observerade lite på universitetet och tog sedan kl 17-bussen hem till Abbay Mado igen. Men vi tog med oss Zelalem och Anteneh hit. De var sugna på att se hur vi bodde så vi bjöd hem dem på lite traditionellt torsdagsmys med chips, svenskt godis, coca cola och kakor. Problemet var bara att när de gick, strax efter 19, fanns det väääldigt mycket godis och snacks kvar. Så jag och Stina bytte om till mjukisbyxor och myste ner oss framför vänner, därav de onda magarna. Nu är nästan allt slut och vi mår väldigt dåligt.

 

Och där gick luften ur mig. Vi har varit så galet speedade de senaste två veckorna, sedan vi kom hit till Bahir Dar. Vi har gått upp tidigt och hållt i gång hela dagarna, om inte med kandidatuppsatsen så med någonting annat. Och så satte vi oss ner i sofforna efter lunchen, för x antal timmar sedan, och sedan dess har vi inte kunnat resa oss upp. Helt slut!

 

Varför? Kanske för att vi lämnade in de första texterna till vår handledare i går. Oavsett vilken orsaken är måste energin måste komma tillbaka snart! Om en timme kommer nämligen en bajaj hit för att ta oss till universitetet för lite kvällsobservationer. Och ficklampan måste med, annars blir det svårt att skriva. För när det blir mörkt i Bahir Dar, då blir det riktigt mörkt!

 

Den 11:e januari kl 06:10 för att vara exakt. Nu sitter jag och Stina och bokar hemresa och det är galet vad det skiljer i pris mellan olika dagar. För att inte bryta mot MFS 8-veckorsregel, och för att inte betala några onödiga tusenlappar extra, kommer vi därför hem lite senare än väntat. Men bättre sent än aldrig!

 

Det här är den första bilden som togs i Etiopien, på flygplatsen i Addis Ababa. Många bilder har tagits sedan dess, och många fler bilder kommer vi att ta. Vi ses om sex veckor, en dag, 11 timmar och 25 minuter!

 

 

Klockan är halv åtta och jag sitter vid vårt köksbord och gör precis ingenting. Jag mår fortfarande lite illa efter nattens kräkattack. Ingen matförgiftning eller något annat förbundet med att jag är i Etiopien, nej. Det är det gamla vanliga.

Ljudet av människor som är i full gång med morgonens aktiviteter tränger sig in genom de tunna husväggarna, och i köket står Stina och skramlar med grötkastrullen. Det är en stor dag i dag, och gröt är den bästa starten på dagen!

 

• Två veckor sedan vi vaknade upp i Bahir Dar och fullkomligt överöstes av intryck.
• Vi ska skicka in våra första texter till vår handledare.
• Vi ska hämta in mediedagböckerna från studenterna.

I morgon var det två veckor sedan vi anlände till Etiopien och ja, vardagen har redan börjat infinna sig i våra liv. Så skönt! Alla dagar under den första veckan kändes väldigt långa och de var fullkomligt fullproppade av intryck. Men nu börjar, tack och lov, dagarna smälta in i varandra och vi har funnit oss väl till rätta i vårt lilla hus i Abay Mado (Bortom Nilen). Visst är det spännande med händelserika dagar och nya intryck, men man orkar inte med det under en allt för lång tid, ibland är det skönt med vardag!

 

Vi pluggar lite hemma, läser lite i solen, äter lunch på Papyrus och observerar lite på universitetet. Så ser våra dagar ut. Väldigt behaglig vardag, minst sagt!

Nu har vi precis kommit hem från en riktigt trevlig foreigner night. Maten var god och luften var ljummen men det absolut bästa med kvällen var samtalen. Om jag har haft någon oro inför hur julen ska bli här i Etiopien (vilket jag har haft) så har den till stor del blivit lugnad nu. Yngve och Benita har ordnat allt! 

 

Vi kommer att ha en julkonsert den 23, de har fixat band (Yngve spelar trumpet), hyrt en kyrka och till och med importerat en körledare från Sverige (som är en vän till dem). Jag kommer alltså att få sjunga julsånger även den här julen. Direkt efter konserten är vi hembjudna till ett finskt par (alla vi som brukar gå på foreigner night är bjudna) där det ska bjudas på glögg och annat juligt. Dessutom har vi blivit bjudna till julbord på julafton hemma hos Yngve och Benita, och de ska baka pepparkakor och lussebullar, ha en liten julgran OCH en julskinka. Jag är så lycklig!

I morse var vi på marknaden och köpte mat.

 

Stina snackade till sig en bra deal.

Det här har vi i vårt kylskåp. Inte så mycket. Så nu ska vi ut på "foreigner night" och äta mat, i våra nyinhandlade kjolar som vi köpte på marknaden i morse. Nu borde vi smälta in lite bättre! 

 

 

Stor dag! Den firas med en sväng ner till downtown på förmiddagen för lite marknad (kanske lite kjolshoppning för att vi ska smälta in bättre), observationer på universitetet, middag på Papyrus och "Foreigner Night" i kväll. 

 

Ja, vi smälter ju inte in direkt jag och Stina. Det hade nog inte spelat någon roll om vi hade haft en riktig dunderbränna, vi hade fortfarande varit vitingarna. Och det är okej. Men ibland blir det bara lite för mycket. Ibland blir man trött på att aldrig kunna smälta in, att aldrig få vara privat. Jag känner mig som en superkändis som alla vill hälsa på hela tiden, som man kan fnittra åt och som man får stirra på.

 

I dag tänkte vi ta en promenad för en gångs skull (det blir mest bajajs i den här staden på grund av värmen). Men ja, vi börjar gå. De första meterna går bra, men efter ungefär sju steg hänger den första personen på oss. Efter ett tag lyckas vi skaka av oss honom men fler kommer. Folk ropar ferengi (viting/invandrare) och ALLA ska hälsa hela tiden! När vi tagit oss över Nilen och svängt av på en väg åt vänster inser vi att vi har en skara barn (kanske 10 stycken) som går efter oss och fnittrar. Mister! Ropar de. Money!

 

VAD GÖR DE OM DAGARNA EGENTLIGEN?
I morse gick vi som vanligt upp klockan 6:15, tog bussen 7:30 till universitetet och sedan var det hårt jobb hela dagen som gällde. Men så är det långt ifrån för alla här. Visst finns det många som jobbar hårt, ofta hemifrån, med mycket kroppsarbete och från soluppgång till solnedgång – men tempot här är helt annat än det är i Sverige. Jag har svårt att se att det skulle vara vanligt att man "går in i väggen" här.

Så här ser en helt vanlig dag ut för de flesta lärarna på universitetet i Bahir Dar:

De kommer till jobbet runt 8, eller senare om de inte har någon lektion, sedan tar de en fika i cafeterian med sina kollegor och går därefter och sätter sig på sina kontor och surfar lite. Sedan kanske de håller i en föreläsning, (och de är inte längre än 50 minuter), äter lite lunch, surfar lite till och sedan åker de hem.

I dag hade varken Zelalem eller Anteneh någon föreläsning, så Zelalem bjöd hem mig och Stina till sitt hus för lunch (där hans blivande fru redan hade maten klar) och sedan blev det även lite "coffee ceremoni". 

Vardagstempot är så behagligt här, ingen går snabbt (och med snabbt menar jag mitt vanliga promenadtempo) och ingen skyndar sig eller stressar upp sig i onödan. Jag kan bara tänka mig vilken chock det måste ha varit för Zelalem och Anteneh att besöka Stockholm – staden där alla springer överallt och där alla är stressade, jämt.

SENSOMMARKVÄLLAR, MEN UTAN DOFTEN AV GRILLAT
Dessutom älskar jag hur levande Bahir Dar är. Alla är ute jämt – träffas, umgås och har trevligt. Det känns som att varje dag här är som den underbaraste av svenska sommarkvällar. Folk är ute och promenerar, det luktar mat och man hör människor överallt. Men inte stressade människor, utan människor som verkar vara på semester.

En annan sak jag har tänkt på är det här med planering. Här planerar man inte, i alla fall inte längre fram än för i morgon, och allt känns så spontant och avslappnat. Visst har det sina negativa sidor – allt tar betydligt mycket längre tid här än i Sverige – men jag tycker ändå att det positiva väger tyngre. Det känns som att vi är gjorda för den här livsstilen, det känns i hela kroppen. Den svenska livsstilen, min vanliga livsstil, känns så konstgjord och plastig i jämförelse. Men jag slår vad om att det inte kommer att ta mer än några dagar efter min hemkomst till Sverige innan jag är insocialiserad i den igen.

Ja, bussen kommer allt – men den kommer aldrig i tid. Hade vi varit i Sverige hade alla blivit stressade, suckat, kollat på klockan, klagat lite, och blivit ännu mer stressade. Och när bussen till slut hade kommit, tre minuter försenad, hade förseningen troligen inneburit en väldigt dålig start på dagen (och ett dåligt humör som säkert hade hållit i sig ett bra tag) för de flesta resenärerna. Här – här bryr sig ingen. Alla står bara tålmodigt och väntar – i fem minuter, tio minuter eller en timme – det spelar inte så stor roll. Bussen kommer ju, förr eller senare.

 

I dag shoppade vi internet (med Zelalem och Antenehs hjälp), så nu blir det lite lättare att uppdatera om äventyren här i Etiopien. De senaste dagarna har det hänt MYCKET:

• Vi har flyttat in i ett hus. Och har dessutom skaffat hemhjälp och nattvakt. Vår nattvakt är världens snällaste! Han heter Tiruneh och är så galet hjälpsam och omtänksam. I förrgår när hela vårt badrum läckte ut i lägenheten, använde han sina byxor för att torka upp vattnet. Berättade jag att han är hur snäll som helst?!?
• Vi har blivit bjudna hem till våra underbara grannar på den etiopiska traditionen "Coffee Ceremoni". Det kaffet är myyycket sötare och mildare än svenskt kaffe, och Stina som inte tycker om kaffe i vanliga fall gillade det. Det känns skönt att vi har så trevliga grannar i alla fall. Efter lite tjat har vi gått med på att kalla mamman och pappan i familjen för "mother" och "father", hehe.
• Vi varit på marknaden med Benita och fyllt våra skåp med lite mat. Egentligen hade vi faktiskt en heldag med henne. Hon hämtade oss på morgonen, tog med oss till marknaden, sen hem till dem för korv med bröd, sen tillbaka till stan ... och flera timmar senare in till en restaurang där vi hade "ferengi"-kväll. Det är "ferengi"-kväll varje lördag, och då träffas vi "utlänningar" och pratar om allt och inget och äter gott.
• Vi har umgåtts med studenterna på campuset. Alla är så hjälpsamma! Flera av dem har ringt hem till oss, även under helgen, och frågat hur det är med oss och om vi behöver hjälp med något. Vi är verkligen omringade av vänliga människor.
• Och i kväll var vi på middag hemma hos Gulilat. Hans fru hade lagat en buffé av god etiopisk mat, och jag och Stina rullade nästan hem.

Det gör vi faktiskt. Men vi har flyttat till ett hus, sju kilometer från centrum på andra sidan Nilen, och vi har inget internet. Vi ska fixa det på måndag när internetaffären öppnar. Då kommer lite fler uppdateringar och bilder!

För två dagar sedan träffade jag och Stina på en tysk kille från Berlin vid poolen på hotellet. Han hade bott här i en månad och föreläst om kvalitativa studier – vilket sammanträffande! Vi gav honom i alla fall vårt nummer och i dag ringde han och bjöd ut oss på middag. Jag och Stina åt väldigt tveksamma hamburgare, men det var en trevlig kväll och än så länge mår vi bra. På vägen hem svängde vi in på en Etiopisk bar, det var ingen där (kanske eftersom klockan bara var åtta på kvällen?) så vi drog tillbaka till hotellet. Och hem kom vi, hela och ganska rena.

 

I dag har vi varit och kollat på en lägenhet som jag och Stina kan få hyra resten av tiden här. I morgon ska vi åka till en bankomat, ta ut en tjock bunt pappersbitar och betala damen som äger lägenheten. Sen flyttar vi in! Vi var där och kollade supersnabbt förut i dag och tyckte att rummen såg helt okej ut, men vi kom på nu att vi glömde att kolla efter ett badrum. Hoppas att det finns ett, med en toalett, eller ett hål i golvet, eller någonting! 

 

När vi inte har letat lägenhet har vi hängt på campuset. I morse följde vi med på en föreläsning som Zelalem höll om TV-dokumentärsförfattande och nu på eftermiddagen har vi umgåtts med några trevliga studenter. De är hur underbara som helst!

 

Nu ska vi hem på middag till ett svenskt par som bor här i Bahir Dar. Bilder från dagen kommer senare, men jag kan avslöja att aporna som bor i träden på campuset äntligen visade sig i dag (bildbevis). Gissa om vi blev lyckliga!

 

• Tempot – det är ett helt annat tempo här. Ingen stress. Alla går i sitt eget tempo, tar saker och ting i sin egen takt och fikar i lugn och ro – hakuna matata, inga bekymmer, som Timon och Pumba skulle ha sagt.
• Handhållning – pojkar, killar, män – ja alla av det manliga könet – kan gå runt och hålla hand. Först trodde jag att det fanns väldigt många homosexuella här, men det visade sig att det var precis tvärtemot som det är i Sverige. Här är det alltså okej för killkompisar att hålla hand, inte för tjejkompisar.

Bajaj eller shuttle bus – 1 birr (40 öre)
En liter vatten – ca 8 birr (3 kr)
Toast, sallad eller soppa, inkl. bröd – ca 30 birr (12 kr)

Ett vanligt mål varm mat – ca 50 birr (20 kr)

Vårt hotell, per person och natt – 443 birr (177 kr)

 

 

 

 

Nu är vi incheckade på hotellet Papyrus. Klockan är tjugo i elva på kvällen hos oss nu och det är dags att sova. Det har varit en händelselös men intrycksfull dag, minst sagt. Vi har faktiskt spenderat i princip hela dagen inne på flygplatsen i Addis Ababa, men allt är så annorlunda här och allt gör så stora intryck på oss. 

 

Vid incheckningen till Bahir Dar stötte vi på ett svenskt par i övre medelåldern som var bofasta här i stan. De var supertrevliga och bjöd hem oss på middag till deras hus på onsdag kväll. Och på flyget till Bahir Dar fick jag sitta bredvid en väldigt trevlig äldre herre från Addis Ababa som faktiskt hade varit och rest i Sverige under tidigt 90-tal.

 

Visst, vi har träffat många trevliga människor i dag (och dessa möten har satt sina spår), men det jag kommer att komma ihåg när jag tänker tillbaka på den här dagen är de stora kulturella skillnaderna som genomsyrar allt omkring oss. Och jag har inte ens spenderat en hel dag i Bahir Dar än! När vi kom fram till flygplatsen stod "väskpojkarna" redo att plocka våra väskor från bandet för att sedan köra dem till vår shuttle bus. Allt vi behövde göra var att peka på våra väskor, det kändes så fruktansvärt dumt!

 

Nu sitter vi på flygplatsen för inrikesflyg i Addis Ababa, och här ska vi antagligen sitta i tio timmar till. Men det finns wifi, en restaurang och toalett så vi ska nog klara oss! Om någon vill prata med oss är vi tillgängliga på Skype hela dagen, det är bara att slå en pling. Ciao!

PS. Vi är inte särskilt fräscha efter nästan ett dygn på resande fot. Lägg till två joggingturer på det (den senaste och läskigaste på Frankfurts GIGANTISKA flygplats) så kanske ni förstår hur snygga vi känner oss.

Nu sitter vi på Kastrup i Köpenhamn och väntar på att få checka in vårt bagage. Stunden när vi sitter på flygplanet och väntar på att det ska ta oss till Etiopien känns inte så långt borta nu. Vi kommer med stor sannolikhet att komma fram till Etiopien i morgon kväll, men det var inte helt självklart i morse:

 

Och så var det dags. Dagen som vi har pratat om, planerat inför, längtat efter och varit spända inför. Dagen då jag och Stina åker till Etiopien är här.

 

Jag har slängt i mig en snabbfrukost, och packat ner i princip allt som ska med. Och om 30 minuter, då lämnar jag lägenheten med två väskor, ett handbagade och en pirrig känsla i magen. Framför oss har vi ett och ett halvt dygn på resande fot, och på måndag kväll klockan 20:00 landar planet på flygplatsen i Bahir Dar. Då börjar äventyret.

Sista festen, sista mötet och sista kvällen med klassen innan nya året. I kväll är det dags för Fyllan i Villan, den årliga journalistfesten. Årets tema är "Gå över gränsen "och "NyaLyan" är taggade till tusen!

Jag pratade lite med Adam på Skype förut och ja, han reagerade en aning på min utklädnad. (Om någon undrar ska jag föreställa Judas).

 

 

 

I kväll gick det upp för mig vad det egentligen är som håller på att hända. Vi åker till Etiopien i morgon (klockan är efter tolv), och vi är borta länge. Riktigt länge. Det slog mig när Terror konstaterade att vi kommer att vara borta ungefär lika länge som vi har varit i Kalmar under höstterminen, vilket är helt galet med tanke på att höstterminen känns som en evighet.

Det blev en riktigt mysig och sentimental kväll med tacos, godis och favorittjejerna. Jag och Stina fick välbehövliga presenter, till exempel en godistoalett som vi kan använda i Etiopien (där det inte finns någon toalett). Lisa höll ett fint tal och fällde en tår, och då gick det upp för mig ännu en gång att – shit, vi ses kanske inte förrän i mitten av Januari.

 

Tentan är skriven och det känns så himla skönt! Nu sitter jag och Stina i köket i "NyaLyan" och gör upp en plan för all inhandling och allt annat som måste göras inför Etiopienresan. Och det bästa av allt är att vi bara har C-uppsatsen att tänka på, vi har INGENTING som ligger parallellt. Fy vad skönt!

 

Framför oss har vi en kväll med efterlängtat födelsedagsmys. Varken jag eller Stina fyller år i kväll, men det struntar vi i. Vill man fira sin födelsedag så ska man väl få göra det? 

Nu gäller det. Hjärtat dunkar hårt i bröstet, frukostaptiten är obefintlig. Årets sista tenta ligger 40 minuter bort, och vad skönt det skulle vara om jag fick lämna tentasalen med en bra känsla!

 

I morgon är det dags för metodtenta, årets sista tenta dessutom. Jag är trött i huvudet och har svårt att ta in någon som helst information nu, men snart ska jag ta mig i pluggkragen och nöta in så mycket som bara går.

 

Efter tentan i morgon ska jag och Stina åka runt och handla in det sista vi behöver inför resan. Det är bara två dagar kvar innan avresedagen nu. Det är ganska galet. Något annat som är galet är att jag blir bostadslös efter 1:a april. Vi var nere på Kalmarhem för en timma sedan och sa upp lägenheten. Kodakmoment. Det blir exakt ett år tillsammans med Anna och Lisa i NyaLyan. Good times!

Jag är trött och hur himla yr som helst. Det måste vara malariamedicinen som börjar påverka mig ... Nu har jag i alla fall lagt mig i sängen, så nu är risken att jag blir yr och faller hårt till golvet något mindre i alla fall.

 

I dag har jag åkt tåg hela dagen, nästan. Strax efter 16 kom jag hem till lägenheten i Kalmar och sedan dess har jag hunnit med att gratta Stina på hennes 22-årsdag, handlat lite mat, varit på årets sista körövning och kladdkake-myst med mina roomisar framför "Så mycket bättre" på TV4-play.

 

Teleobjektivet (som jag trånade efter i tidigare inlägg) är numera i MIN ÄGO! (Evil laughter)

 

Och nu ska jag äntligen få träffa världens bästa Ulle och hennes fina pojk. Glad tjej!

 

Nej, jag sover inte än. Det är en korrekt iaktagelse. Sedan förra inlägget har jag legat i min säng och dreglat över olika teleobjektiv. Jag vill köpa ett prisvärt tele innan jag åker till Etiopien så att jag kan ta lite fina bilder på saker som är långt borta eller på farliga djur som jag inte vågar gå nära.

 

Om någon känner för att vara lite extra generös och köpa ett objektiv till mig så tänker jag inte protestera. Förslagsvis detta:

Klockan är 22:35 och jag borde verkligen sova nu. I morgon ringer alarmet nämligen så tidigt som 05:00, då ska jag slänga mig på cykeln och cykla ner mot tågstationen. En helg i de värmlandska skogarna med farmor, mamma, pappa och Adam väntar. Och åh vad härligt det ska bli!

Det blir en hejdå turné i Värmland och Närke innan jag kommer tillbaka till Kalmar på onsdag. Snart är det dags för projekt Etiopien, så det är sista chansen att träffa närkeborna nu på ett bra tag!

 
Adam får sin sista kram på söndag. Sen får han vänta i tio veckor på en ny.